Veckoandakt: Joh. 12:44-45

En svart höst

När jag skulle flytta till Helsingfors och studera i tiden såg jag framför mig en svart höst. Jag skulle inte förstå nåt på föreläsningarna, för de gick på finska, jag skulle inte få några vänner, för jag kunde inte kommunicera, livet skulle vara tungt och jobbigt, som en enda lång uppförsbacke. Och till det yttre fick jag rätt. Hösten i Helsingfors kan vara verkligt regnig och mörk. Om man åker metro till och från skolan är det som om det där stirrandet ut i tomma luften skulle klibba sig fast, anonymiteten blir en kapsel man inte kan ta sig ur.

Orsaken att jag ändå sökte mig till Helsingfors var min bror. Han studerade redan där och övertygade mig om att enda sättet att lära sig finska var att utsätta sig för det. Och om man nån gång i framtiden skulle jobba utomlands skulle folk tycka att man var dum i huvet om man kom från Finland men inte kunde tala finska. Dessutom råkade vi vara fyra-fem från Bibelbältet i norra Österbotten som sökte till teologiska det året. Om man vill lära känna hela Finland, och inte bara finlandssvenskar, var det nog en god idé att flytta till Helsingfors.

Och han hade rätt förstås. Men han fick också äta upp sina ord, eftersom jag först flyttade in hos honom. Det tog någon månad innan jag fick napp någon annanstans, men då jag klagade lite på att behöva dela rum på det nya stället, sa brosan direkt att det var ett bra ställe, bara att flytta. Jag förstod ju vinken.

Och stället dit jag flyttade blev min räddning på många sätt. Det kallades Konvikti och var ett studenthem för teologer. Där skulle jag dela rum med Lea, en tjej från Rovaniemi, som inte är ett ställe där man är van vid svenskspråkiga precis. Men under över alla under, hon hade jobbat i Stockholm under sommaren och ville prata svenska med mig! Så gick hösten, som plötsligt inte alls var så mörk och kall som jag hade föreställt mig. Jag sa nog inte så mycket åt de andra, men de var ändå vänliga och trevliga och lät mig hänga med, och jag började fatta mer och mer vad de sa.

Följande vår övergick Lea till att tala finska medan jag fortsatte på svenska. Med lärarna på uni envisades jag också med att tala svenska, det heter ju trots allt att det är tvåspråkigt, och vad jag minns pratade alla utom en svenska tillbaka med mig, det där första året. Och i många fall kunde jag byta ut de finska böckerna mot svenska, danska, engelska eller tyska. Mina betyg blev inte så dåliga trots allt, och i grekiskan rent av lyste jag, jag har ju alltid varit en språkmänska. Utom när det gäller finska...

En annan orsak att hösten inte blev så dyster som jag trott, var att jag snabbt upptäckte "den andre utlänningen" bland de 180 intagna på teologiska. Det var George, som kom från Kerala i Indien, och som var gift med en finska. George och jag pratade engelska och blev vänner för livet.

Andra orsaker var Studentmissionen, His Master´s Noise-kören, och annat sånt man kunde engagera sig i i huvudstaden.

 
Men så kom då nästa höst, och min hjärna hade fått tillräckligt av korvstoppande och lyssnande, och plötsligt började jag prata finska. Jag minns inte ens att det skulle ha varit förskräckligt svårt eller traumatiskt. Tio år av grammatik och ett år av hörförståelse på dygnet runt-basis var tillräckligt. Kan rekommenderas.

Min man frågade hur det kommer sig att jag minns min flytt till Helsingfors så bra, och det är nog pga språket. Ingenting har känts så svårt, så oöverkomligt, på förhand, som den flytten. Och det var ett under i sig att jag alls kom in till universitetet. Jag förstod ju nästan ingenting av tentböckerna. Jag fick satsa på bibelfrågorna i stället, och pluggade bla Samuelsböckerna och Apostlagärningarna som aldrig förr. De måste ha tänkt att vad är det där för en bibelsprängd nörd, som inte kan nåt annat. Men så kom jag in, och tog det största steg jag hittills tagit i mitt liv. Att resa jorden runt eller flytta till Israel var "ingenting" efter det.

Jag har aldrig tänkt att jag skulle bli kvar i Helsingfors, det skulle vara en mellanstation på min väg ut i livet, men gång efter annan har jag ändå hittat mig själv där. Medan jag jobbade deltid i Åbo hade jag ett projektjobb i Helsingfors. Tiden utomlands blev mycket kortare än tänkt, och vips, var jag tillbaka i Helsingfors igen. Men med tiden har bilden av den blåsiga och dystra storstaden blivit ljusare, och andra färger har tagit plats i stället. Vänskap, hem, bussar, hobbyn, engagemang, tillställningar... Det går att leva ett innehållsrikt liv, också i den finska huvudstaden.

Och för tillfället bor jag innanför ring ettan, men ändå "ute på landet", med egen täppa på bakgården där småfåglarna slåss om maten, ekorrar skuttar i träden och igelkottar trippar förbi. Lite höstrusk är bara mysigt i värmeljusens sken.

Och det var inte bara jag som lärde mig språk på min flytt. Lea berättar fortfarande åt varje klass hon har i Uleåborg, att det lönar sig att lära sig svenska, för man vet aldrig vem man hamnar att dela rum med. Det kan vara en finlandssvensk.

Kallelse

När jag sökte efter en ny bok att läsa fastnade mina ögon på en bok av David Watson. Boken, Lärjungar, har gett mig en fördjupad insikt om lärjungaskap och fast det många gånger är ämnen jag har hört/läst förr är det bra med påminnelser. Eftersom vi i Jakobstad har haft temat lärjungaskap som vårens huvudtema på undervisningskvällarna kändes det som en bra bok att läsa.

Jag fastnade för David Watson tankar kring vad Jesu kallelse för oss innebär. För det första skriver han att vi är kallade av Jesus. När vi ser oss själva som lärjungar som har blivit utvalda av Jesus så kan det förändra (om vi vill och ber) hela vår attityd mot honom och motivera oss ännu mer för den uppgift han har gett oss. Det är inte vi som har valt att börja följa Jesus, utan det är faktiskt han som har utvalt oss. Han har utvalt mig till att leva tillsammans med honom och föra ut budskapet om honom.  Dig med! Tänk att han har utvalt andra människor för att vi tillsammans genom bön, bibelläsning och gemenskap kan hjälpa varandra vägen. Det andra David Watson nämner är att vi är kallade till Jesus.  Watson nämner att Jesu kallelse är personlig. Jesus vill att vi ska följa honom, vara tillsammans med honom och överlämna vårt liv i hans händer.

Kallelsen från Jesus var också en kallelse till Jesus.