Veckoandakt Joh 13:5 & Joh 13:34-35

I dag presenterar vi två videoandakter. Vasa Studentmissions studentarbetare Toni Wentin delar med sig av sin vishet!

Veckoandakt: Joh. 12:44-45

En svart höst

När jag skulle flytta till Helsingfors och studera i tiden såg jag framför mig en svart höst. Jag skulle inte förstå nåt på föreläsningarna, för de gick på finska, jag skulle inte få några vänner, för jag kunde inte kommunicera, livet skulle vara tungt och jobbigt, som en enda lång uppförsbacke. Och till det yttre fick jag rätt. Hösten i Helsingfors kan vara verkligt regnig och mörk. Om man åker metro till och från skolan är det som om det där stirrandet ut i tomma luften skulle klibba sig fast, anonymiteten blir en kapsel man inte kan ta sig ur.

Orsaken att jag ändå sökte mig till Helsingfors var min bror. Han studerade redan där och övertygade mig om att enda sättet att lära sig finska var att utsätta sig för det. Och om man nån gång i framtiden skulle jobba utomlands skulle folk tycka att man var dum i huvet om man kom från Finland men inte kunde tala finska. Dessutom råkade vi vara fyra-fem från Bibelbältet i norra Österbotten som sökte till teologiska det året. Om man vill lära känna hela Finland, och inte bara finlandssvenskar, var det nog en god idé att flytta till Helsingfors.

Och han hade rätt förstås. Men han fick också äta upp sina ord, eftersom jag först flyttade in hos honom. Det tog någon månad innan jag fick napp någon annanstans, men då jag klagade lite på att behöva dela rum på det nya stället, sa brosan direkt att det var ett bra ställe, bara att flytta. Jag förstod ju vinken.

Och stället dit jag flyttade blev min räddning på många sätt. Det kallades Konvikti och var ett studenthem för teologer. Där skulle jag dela rum med Lea, en tjej från Rovaniemi, som inte är ett ställe där man är van vid svenskspråkiga precis. Men under över alla under, hon hade jobbat i Stockholm under sommaren och ville prata svenska med mig! Så gick hösten, som plötsligt inte alls var så mörk och kall som jag hade föreställt mig. Jag sa nog inte så mycket åt de andra, men de var ändå vänliga och trevliga och lät mig hänga med, och jag började fatta mer och mer vad de sa.

Följande vår övergick Lea till att tala finska medan jag fortsatte på svenska. Med lärarna på uni envisades jag också med att tala svenska, det heter ju trots allt att det är tvåspråkigt, och vad jag minns pratade alla utom en svenska tillbaka med mig, det där första året. Och i många fall kunde jag byta ut de finska böckerna mot svenska, danska, engelska eller tyska. Mina betyg blev inte så dåliga trots allt, och i grekiskan rent av lyste jag, jag har ju alltid varit en språkmänska. Utom när det gäller finska...

En annan orsak att hösten inte blev så dyster som jag trott, var att jag snabbt upptäckte "den andre utlänningen" bland de 180 intagna på teologiska. Det var George, som kom från Kerala i Indien, och som var gift med en finska. George och jag pratade engelska och blev vänner för livet.

Andra orsaker var Studentmissionen, His Master´s Noise-kören, och annat sånt man kunde engagera sig i i huvudstaden.

 
Men så kom då nästa höst, och min hjärna hade fått tillräckligt av korvstoppande och lyssnande, och plötsligt började jag prata finska. Jag minns inte ens att det skulle ha varit förskräckligt svårt eller traumatiskt. Tio år av grammatik och ett år av hörförståelse på dygnet runt-basis var tillräckligt. Kan rekommenderas.

Min man frågade hur det kommer sig att jag minns min flytt till Helsingfors så bra, och det är nog pga språket. Ingenting har känts så svårt, så oöverkomligt, på förhand, som den flytten. Och det var ett under i sig att jag alls kom in till universitetet. Jag förstod ju nästan ingenting av tentböckerna. Jag fick satsa på bibelfrågorna i stället, och pluggade bla Samuelsböckerna och Apostlagärningarna som aldrig förr. De måste ha tänkt att vad är det där för en bibelsprängd nörd, som inte kan nåt annat. Men så kom jag in, och tog det största steg jag hittills tagit i mitt liv. Att resa jorden runt eller flytta till Israel var "ingenting" efter det.

Jag har aldrig tänkt att jag skulle bli kvar i Helsingfors, det skulle vara en mellanstation på min väg ut i livet, men gång efter annan har jag ändå hittat mig själv där. Medan jag jobbade deltid i Åbo hade jag ett projektjobb i Helsingfors. Tiden utomlands blev mycket kortare än tänkt, och vips, var jag tillbaka i Helsingfors igen. Men med tiden har bilden av den blåsiga och dystra storstaden blivit ljusare, och andra färger har tagit plats i stället. Vänskap, hem, bussar, hobbyn, engagemang, tillställningar... Det går att leva ett innehållsrikt liv, också i den finska huvudstaden.

Och för tillfället bor jag innanför ring ettan, men ändå "ute på landet", med egen täppa på bakgården där småfåglarna slåss om maten, ekorrar skuttar i träden och igelkottar trippar förbi. Lite höstrusk är bara mysigt i värmeljusens sken.

Och det var inte bara jag som lärde mig språk på min flytt. Lea berättar fortfarande åt varje klass hon har i Uleåborg, att det lönar sig att lära sig svenska, för man vet aldrig vem man hamnar att dela rum med. Det kan vara en finlandssvensk.

Kallelse

När jag sökte efter en ny bok att läsa fastnade mina ögon på en bok av David Watson. Boken, Lärjungar, har gett mig en fördjupad insikt om lärjungaskap och fast det många gånger är ämnen jag har hört/läst förr är det bra med påminnelser. Eftersom vi i Jakobstad har haft temat lärjungaskap som vårens huvudtema på undervisningskvällarna kändes det som en bra bok att läsa.

Jag fastnade för David Watson tankar kring vad Jesu kallelse för oss innebär. För det första skriver han att vi är kallade av Jesus. När vi ser oss själva som lärjungar som har blivit utvalda av Jesus så kan det förändra (om vi vill och ber) hela vår attityd mot honom och motivera oss ännu mer för den uppgift han har gett oss. Det är inte vi som har valt att börja följa Jesus, utan det är faktiskt han som har utvalt oss. Han har utvalt mig till att leva tillsammans med honom och föra ut budskapet om honom.  Dig med! Tänk att han har utvalt andra människor för att vi tillsammans genom bön, bibelläsning och gemenskap kan hjälpa varandra vägen. Det andra David Watson nämner är att vi är kallade till Jesus.  Watson nämner att Jesu kallelse är personlig. Jesus vill att vi ska följa honom, vara tillsammans med honom och överlämna vårt liv i hans händer.

Kallelsen från Jesus var också en kallelse till Jesus.

Veckoandakt Joh. 12:32-33

"'Och när jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.' Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö."

Johannesevangeliet 12: 32-33 (Elin Weckman, FSSM)
http://www.studentmissionen.fi/

Veckoandakt: Joh. 12:24

"Amen, amen säger jag er: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt."

Johannesevangeliet 12: 24 (Elin Weckman, FSSM)
http://www.studentmissionen.fi/

Stiga om hur det hela började

Grundande medlem för Studentmissionen (FSSM) och senare missionär i Senegal, Stig-Olof Fernström, berättar om hur det hela började och ger oss en utmaning för idag.

Ägare eller ägd? del 2

I mitt tidigare blogginlägg skrev jag om ägarförhållanden vi kanske inte tänker på. Varje uppgift, människa och ägodel vi låter träda in i våra liv kostar oss också något. Jag koncentrerade mig i första hand på saker och prylar, eftersom jag tror att vi inte tänker på vad det kostar oss att äga olika grejer. Jag kallade det för commitments. Jag lät blogginlägget bli på en rätt allmän nivå och koncentrerade mig mer på hur vi lever ett gott liv. Nu är det dags för en mer "andlig" bit av det.

När det kommer till "commitments" så finns det begränsat antal vi klarar av att upprätthålla. Rör vi oss på gränsen av vad vi klarar av eller har ännu fler så vågar jag påstå att det leder till stress och till sist till utbrändhet. För att må bra bör vi skära ner i antalet commitments. Verkligen överväga vilka vi vill ha och vårda. Men vad beror det egentligen på att vi väljer att ha "commitments" i våra liv? 

Min teori är att det handlar om att vi försöker fylla ett tomrum av något slag. Ett tomrum i vår själ som uppstått av att människan en gång misslyckades med att leva med Gud i den fantastiska värld Han hade skapat. Misslyckandet fick konsekvenser; människan fördrevs ut ur denna världen. Vi brukar kalla det här för syndafallet. Händelsen lämnade djupa sår i människan och en av mest allvarliga konsekvenser för människan var att hon inte längre i samma grad bar på Guds ande i sig som förut. Avsaknaden av anden – Gud – i våra liv har fått oss att söka olika saker som kan ersätta anden och fylla tomrummet. Vi försöker fylla vårt schema med än den ena än den andra grejen att gå på. Vi shoppar loss, eftersom varje ny pryl ger oss en känsla av välbehag. Vi säker "kickar", gör våghalsiga grejer. Men ingen av dessa kan fylla tomrummet, de får oss att för en stund glömma bort att det existerar. 

Endast Gud med sin Ande kan fylla tomrummet och därmed skänka oss en inre frid. En teolog sade en gång att för att få det här behöver vi bli som tiggare; bara sträcka ut våra händer och ta emot denna enorma gåva.

Veckoandakt: Joh. 8:59

"Då tog de upp stenar för att kasta på honom, men Jesus drog sig undan och lämnade tempelplatsen."

Johannesevangeliet 8: 15 (Linus Stråhlman, FSSM)

Machine gun preacher with the right to remain silent

Jag studerar till klasslärare och känner mig kallad till att förkunna Ordet i Guds rike, alltså predika. Med den kombinationen som grund kan du säkert försöka föreställa dig hur mycket jag talar när jag är med människor. Lugnare blir det heller inte när jag är ensam, för då har jag ju möjligheten att tala med universums Skapare, och vem skulle vilja missa den chansen?

Hur som haver, hade jag en period i mitt liv då mitt ordbruk liknade en soldat med en kulspruta - många skott, få träffar. I min vandring med Kristus har jag dock fått lära mig att rollen av en skarpskytte är det som Herren försöker lära mig - få skott, effektiva träffar.

Den ädla konsten av att knipa näbben och istället lyssna på andra, har blivit ett tema för mig att jobba på. 

Jesus, som sätter ett perfekt exempel i allt, kirrade också denna grej med att lyssna, minst sagt. För att uppnå syftet att dö för våra synder gjorde Jesus inget annat än lyssnade.

På korset, slagen och hånad av folket, tog han emot allt, utan att säga ett ord.
Vi kan ju försöka föreställa oss hur det skulle ha blivit, och hur vår vardag skulle se ut, ifall Jesus skulle ha slutat ta emot allt Han fick utstå och lyssna på. Om Gud skulle ha kommit för att försvara sin Son.

Ganska dystert tror jag.

För en tid sedan fick jag se frukten av att vara tyst och låta Gud göra sitt utan att själv blanda sig i med en massa "visa" ord. Träffade en kille i min ålder på stan, en person som jag aldrig träffat förut. En medmänniska som bara råkade fråga efter direktiv på stan.

Vårt lilla möte, planerat av Herren, resulterade i en diskussion där killen öppnade upp sitt hjärta helt och hållet för mig. Vårt lilla möte blev ett möte på tolv timmar. 

Under tolv timmar skulle man ju tro att jag hunnit berätta hela bibelns händelser tre gånger från början till slut, beskrivit i detalj Jesu liknelser, filosoferat kring den narrativa teologin i NT, redogjort Teodicéproblemet till punkt och pricka samt funderat över hur det kommer att se ut när Jesus kommer tillbaka.

För en kulspruteordbrukare som mig, skulle dessa ämnen under tolv timmar antagligen varit en realistisk tid. Men jag bad en snabb bön åt Herren, "Ge Du de rätta orden åt detta borttappade lam"

Under de följande tolv timmarna fick jag lyssna, lyssna, visa medlidande, och lyssna lite till. Först när vi skiljdes åt fick jag nåden att dela det kortaste vittnesbördet jag någonsin hållit.

Jesus har gjort mycket i mitt liv. Han älskar dig, och vill hela dina sår.

Med dessa ord, och ett litet NT, fick jag ta avsked på denna broder.

Märkte välsignelsen i att inte börja predika från minsta lilla grej och endast tala sådant som mänskligt känns smart. Det är ju så lätt att man kommer ihåg något klokt som någon predikant sagt i tiderna, och så vill man berätta om den predikantens åsikter. Ifall Anden inte manar till det, blir man ofta tyvärr som en kulspruta, som missar sitt mål.

Ingen människa öppnar sig upp helt och hållet genast i början av en diskussion. Först kommer fasaden fram, sedan symptomerna, och till sist kommer man till roten. Ifall du vill hjälpa en medmänniska så att hjälpen blir bestående, måste du ta itu med roten till problemen. Inte endast skrapa lite på symptomerna. För att komma till roten av problemen, hamnar du ofta att ge tid för att endast lyssna och försöka förstå din vän i nöd.

Människokroppen vittnar om detta sätt att hjälpa på ett väldigt bra sätt. Du har en mun och två öron. Lyssna dubbelt mera än du talar!

Veckoandakt: Joh 8:15

Veckoandakt: Joh 8:15 "Ni dömer på människors vis, men jag dömer ingen" (av Linus Stråhlman, FSSM)

Hälsning till Studentmissionen

Här får Studentmissionen en hälsning inför 50-årsjubileet av en tidigare anställd, numera missionär och bibelöversättare Anna Dahlbacka, som jobbar bland samburufolket i Kenya

Veckoandakt: Joh. 8:2

Alphakurs

Under vintern och våren har studentmissionen i Jakobstad haft en Alphakurs. Kursen har ordnats hemma hos mig och Lavi. För er som inte har hört om en Alphakurs kommer här en beskrivning om vad kursen handlar om:

En Alphakurs är en introduktionskurs i kristen tro. En kurskväll börjar med att man äter tillsammans middag. Sedan följer en undervisning där olika teman som är centrala i kristen tro tas upp. Efter den delen följer kaffe med tilltugg och samtal i grupp. I vår kurs har 8 stycken gäster deltagit. Teman som t.ex. behandlas under kursens gång är: Vem är Jesus?, Varför skall jag be och hur?, Vem är den helige Ande?, Finns det helande? osv.

Sofie, en av deltagarna i vårens kurs beskriver sin upplevelse av Alphakursen såhär: 

”Alphakursen har helt klart varit det som jag sett mest fram emot under veckan. Det har varit super roligt att få lära känna nya människor från olika sammanhang och dessutom kunna gå in på djupet med dom. Undervisningen och alla diskussioner om den kristna tron är absolut någonting som jag har behövt under den här vintern, så jag är tacksam till Gud och alla sköna typer som jag fått hänga med under kursens gång.”

Jag håller med Sofie, även som ledare har jag fått lära känna nya människor under kursens gång. Vi har varit ett gäng med olika bakgrund vilket har varit väldigt berikande i gruppdiskussionerna. Alpha är ett bra koncept för det passar alla! Jag hoppas vi får möjlighet att ordna flera kurser snart igen!

Hur det hela började, om

Studentgenerationerna är korta. Det har sina för- och nackdelar. I ett arbete som Studentmissionens betyder det att ett arbete kan dö ut på några år om man inte lyckas värva med nya. Å andra sidan kan man skapa en ny tradition på kort tid, för ingen kommer ihåg hur det var före.

Studentarbetarens viktigaste uppgift blir då att värva nya med i arbetet. Inte att göra det själv, nödvändigtvis, men att påminna om vikten av det. Ofta är det lätt att värva ett helt kompisgäng och de har roligt tillsammans, jobbar tillsammans, och slutar tillsammans. Utmaningen är att värva folk ur olika kompisgäng, så att de blir ett nytt gäng, som ändå bjuder sina gamla gäng med sig.

När jag började jobba i Studentmissionen i Helsingfors gick verksamheten på sparlåga, en generation var på upphällningen utan att ha fått värvat nya med. Jag var då på ett mellanår från Israel och skulle tillbaka inom ett halvår, och hade inte haft något med studerande i Helsingfors att göra på över fem år. Hur ska man värva nya om man inte känner någon?

Jag bad mycket hela den hösten, bad att Gud skulle rädda Studentmissionen i Helsingfors från att dö ut. Jag träffade också på äldre kristna som hade bett för samma sak, det var uppmuntrande. Jag tog kontakt med den grupp som ändå fanns, en bibelstudiegrupp på socokom. Vi kom överens om att fortsätta träffas och i något skede föreslog jag att vi skulle ordna en höstfest, för fester är ju alltid roliga. En kompis till mig erbjöd sin lägenhet till festplats, vi planerade lekar, mat, andakt. Drygt 20 personer kom.

Det är intressant, i början av en verksamhet vet man ju inte vem som kommer att bli aktiv, vissa kommer en gång, andra blir kvar. Vad jag spanade efter under hösten var personer med en viss kvalitet. En vilja, en lojalitet att jobba för något, tillsammans med andra. Inte nödvändigtvis kunskaper eller erfarenheter, för det kan man alltid lära sig på vägen.

Information är också viktigt, och den hösten var det e-postlistor som gällde, förutom personliga kontakter. Jag besökte också pingstförsamlingen och frågade pastorn där om han kände kristna studerande i stan. Han kunde tipsa mig om en tjej som drog en bönegrupp på Arcada. Jag pratade med henne och började vara med i gruppen regelbundet. I gruppen hittade jag en person som jag tyckte skulle passa till ledare för den nya styrelsen. Det var i matkön han konstaterade hur han skulle vilja organisera om den för att få det att gå smidigare. Följande gång jag träffade honom frågade jag om han skulle vilja vara med i ett team som leder studentarbete i stan. Och om han skulle vilja bli teamets ledare. Han var ju ny, sa han, men då konstaterade jag bara att det var alla andra också.

Trots att han själv var aktiv i missionskyrkan hade han tänkt att det skulle behövas en regelbunden luthersk samling för studerande i Helsingfors. Själv var jag mer inne på festlinjen, och hade kanske tänkt att vi kunde ordna fest en gång i månaden, men eftersom jag skulle tillbaka till Israel, så måste jag ju låta hans vision råda. Och det är nog också annars klokt. Det är ju inte studentarbetaren som ska leda arbetet, det är studerandena själva. Studentarbetaren ska mera fungera som coach än något annat.

Men en julfest fick i alla fall bli den första uppgiften för det nya teamet, som i det skedet bestod av sex personer. Att arrangera en fest är ett bra sätt att lära känna varandra som grupp, och också att få nya med. Denhär gången var det en i teamet som erbjöd sin kompislägenhet för festen, det planerades lekar, mat, andakt. Knappa 30 personer kom.

Det kändes tryggt att lämna verksamheten i händerna på ett team, där alla var övertygade kristna och hade erfarenhet av verksamhet i nån församling, samt var öppna för att prova på nya saker. De hade en vision och var beredda att skapa nånting nytt.  

Som avslutning på festen bad studerandena också för mig, och för min planerade tillbakaresa till Israel. Den blev sen inte av, av olika orsaker, och inom två månader var jag tillbaka på jobb för Studentmissionen. Men det är en annan historia.

Bekräftelse

Häromdagen fick jag lära mig en ny lovsång som jag vill dela med mig.

Herre Du min Frälsare
Du är min Gud
Du min tröst i sorg, mitt skydd, min borg

Du är min Gud
Du min styrka, kraft, mitt hopp, mitt allt
Du är min Gud 
Herre jag lever nu, helt fullt igenom Dig

När jag är hos Dig är jag hel
då lever jag, inser jag
att bara i Dig är jag fri
jag lever nu, i Dig Gud

Bara i Dig Gud, vet jag vem jag är

Det är vanligt att vi fyller våra liv med saker vi tror kommer att bekräfta oss.

Tänk om det bara är Jesus som kan bekräfta oss med sin översvallande kärlek till 100 %.

Tänk om det bara är Jesus som kan visa om vem vi är och vad vi är kallade till.

Tänk om det bara är Jesus som kan ge oss frid och frihet.

UPP, IN, UT

Luk 6:12-19

I Studentmission har vi en önskan om att följa Jesu exempel på lärjungaskap. Genom verksamheten vill vi inkludera de tre dimensionerna UPP, IN och UT.

I Lukasevangelitet kapitel 6, verserna 12-19 läser vi:

1. UPP

12Vid den tiden gick Jesus upp på berget för att be, och han bad hela natten till Gud.

- Jesus spenderar en hel natt tillsammans med Gud genom bön.

I Matt 6:33 Står det: Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.

Vi önskar att det ska vara en naturlig del i den studerandes vardag att spendera tid med Gud.

2. IN

13När det blev dag, kallade han till sig sina lärjungar och valde ut bland dem tolv, som han kallade apostlar:…

– Han hade en gemenskap tillsammans med sina närmaste lärjungar.

Att ha en gemenskap med andra kristna är en viktig del av livet som Jesu lärjunge. Därför satsar vi på samlingar som bygger god gemenskap.

1 Joh 1:7 Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.

3. UT

…17 Jesus gick ner tillsammans med dem och stannade på en slätt. Där var en stor skara lärjungar och mycket folk från hela Judeen och Jerusalem och från kuststräckan vid Tyros och Sidon. De hade kommit för att höra honom och bli botade från sina sjukdomar. Också de som plågades av orena andar blev botade. Och allt folket ville röra vid honom, eftersom kraft gick ut från honom och botade alla.

– Tillsammans med lärjungarna botade han sjuka och predikade Guds ord till folket.

Matt 28:19 Gå därför ut och gör alla folk till Lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

Det tredje exemplet som Jesus ger är att föra ut det goda budskapet. Därför vill vi nå ut med evangelium till våra medstuderande.

Ägare eller ägd?

I våra finns det många olika saker som tar upp vår tid, energi och engagemang: familjen, studierna, vännerna, jobbet, hobby, församling, idrott, förtroendeuppdrag. Listan kunde säkert göras hur lång som helst. Vi vet alla vilken slags åtaganden de här är, vissa kan man vid behov skära bort och lämna. Men jag skulle vilja rikta uppmärksamheten till en kategori av åtaganden. Här passar inte riktigt ordet åtagande, engagemang eller det man förbinder sig vid in. Jag har inte hittat något lämpligt ord på svenska, så jag är tvungen att låna ett från vårt världsspråk: commitment. Commitment uttrycker just något man engagerar sig i och förbinder sig till att göra och vara. 

Till saken, det finns alltså en annan typ av commitments än de jag räknande upp. Nämligen saker, prylar och ägodelar. Vi kanske inte funderar på det eller förstår att de blir till ett slags commitments. Visst, vi behöver saker för att klara oss och överleva, men vi har långt mer än vi behöver för att klara oss. Jag vaknade upp till den här tanken för ca 18 månaders sedan och då påbörjade jag ett litet experiment i mitt eget liv. Experimentet, som fortfarande pågår, omfattade att identifiera faktorer i mitt liv jag medvetet eller omedvetet har förbundit mig vid. Alltså skapat en commitment. Målet med experimentet: skära bort sådana som är onödiga, skapar stress, äter upp resurser och tid. 

Det visade sig att prylar var just en sådan typ av commitment i mitt liv. Jag ägde en garderob med kläder jag inte behövde, tyckte om eller som passade. De tog upp av min tid genom att tvätta och reparera. Men också rent ekonomiskt så tog de upp yta i i vår hyreslägenhet, det skulle alltså vara möjligt att räkna ut vad de kostar per månad för mig. Men framför allt skapade de känslomässigt en kostnad för mig: jag kände en slags skyldighet för att jag hade kläder jag inte använde eller som inte riktigt passade, eller som bara var lämplig för en typ av social situation eller användning. Jag märkte att jag bara "sympati-använde" vissa av kläderna, dvs. använde dem bara för att de fanns i mitt klädskåp. Min lösning var att plocka bort alla kläder jag inte använde eller gillade. Sätta dem i en säck med packningsdatum på. Ifall jag inte hade öppnat säcken på 3 månader, så fick säcken oöppnad gå i frälsnignsarméns insamlingslåda. 

Nu 18 månader senare har jag endast ca 30% kvar av min ursprungliga garderob. Jag saknar inte ett enda plagg jag givit(!) bort, jag har inte heller behövt dem. Allt i min garderob går att kombinera och jag kan klara vilken social situation och väder & vind. Vad har ändrat då? Jag tycker verkligen om att ha varenda plagg jag äger och jag garderoben är av lagom storlek. Nu är det lätt att tvätta, sköta och reparera allt. Plaggen är inte så många. Och framför allt är det lätt att packa inför en resa, då allt passar med allt och faktum är att hela garderoben ryms i en väska.

Vad vill jag nu säga med denna kanske onödigt långa utredning om min garderob? Jo, att vi i våra liv har commitments vi inte tänker på. Commitments som äter upp av vår tid, pengar och energi för att vi måste ta hand om och sköta dessa commitments. Jag försökte visa på att saker kan vara en sådan commitment och jag tror inte att ett överflod av saker gör oss överhuvudtaget lyckligare.

På just den här fronten har Joshua Fields Milburn varit till stor hjälp för mig. Du hittar hans blogg här.