Hur det hela började, om

Studentgenerationerna är korta. Det har sina för- och nackdelar. I ett arbete som Studentmissionens betyder det att ett arbete kan dö ut på några år om man inte lyckas värva med nya. Å andra sidan kan man skapa en ny tradition på kort tid, för ingen kommer ihåg hur det var före.

Studentarbetarens viktigaste uppgift blir då att värva nya med i arbetet. Inte att göra det själv, nödvändigtvis, men att påminna om vikten av det. Ofta är det lätt att värva ett helt kompisgäng och de har roligt tillsammans, jobbar tillsammans, och slutar tillsammans. Utmaningen är att värva folk ur olika kompisgäng, så att de blir ett nytt gäng, som ändå bjuder sina gamla gäng med sig.

När jag började jobba i Studentmissionen i Helsingfors gick verksamheten på sparlåga, en generation var på upphällningen utan att ha fått värvat nya med. Jag var då på ett mellanår från Israel och skulle tillbaka inom ett halvår, och hade inte haft något med studerande i Helsingfors att göra på över fem år. Hur ska man värva nya om man inte känner någon?

Jag bad mycket hela den hösten, bad att Gud skulle rädda Studentmissionen i Helsingfors från att dö ut. Jag träffade också på äldre kristna som hade bett för samma sak, det var uppmuntrande. Jag tog kontakt med den grupp som ändå fanns, en bibelstudiegrupp på socokom. Vi kom överens om att fortsätta träffas och i något skede föreslog jag att vi skulle ordna en höstfest, för fester är ju alltid roliga. En kompis till mig erbjöd sin lägenhet till festplats, vi planerade lekar, mat, andakt. Drygt 20 personer kom.

Det är intressant, i början av en verksamhet vet man ju inte vem som kommer att bli aktiv, vissa kommer en gång, andra blir kvar. Vad jag spanade efter under hösten var personer med en viss kvalitet. En vilja, en lojalitet att jobba för något, tillsammans med andra. Inte nödvändigtvis kunskaper eller erfarenheter, för det kan man alltid lära sig på vägen.

Information är också viktigt, och den hösten var det e-postlistor som gällde, förutom personliga kontakter. Jag besökte också pingstförsamlingen och frågade pastorn där om han kände kristna studerande i stan. Han kunde tipsa mig om en tjej som drog en bönegrupp på Arcada. Jag pratade med henne och började vara med i gruppen regelbundet. I gruppen hittade jag en person som jag tyckte skulle passa till ledare för den nya styrelsen. Det var i matkön han konstaterade hur han skulle vilja organisera om den för att få det att gå smidigare. Följande gång jag träffade honom frågade jag om han skulle vilja vara med i ett team som leder studentarbete i stan. Och om han skulle vilja bli teamets ledare. Han var ju ny, sa han, men då konstaterade jag bara att det var alla andra också.

Trots att han själv var aktiv i missionskyrkan hade han tänkt att det skulle behövas en regelbunden luthersk samling för studerande i Helsingfors. Själv var jag mer inne på festlinjen, och hade kanske tänkt att vi kunde ordna fest en gång i månaden, men eftersom jag skulle tillbaka till Israel, så måste jag ju låta hans vision råda. Och det är nog också annars klokt. Det är ju inte studentarbetaren som ska leda arbetet, det är studerandena själva. Studentarbetaren ska mera fungera som coach än något annat.

Men en julfest fick i alla fall bli den första uppgiften för det nya teamet, som i det skedet bestod av sex personer. Att arrangera en fest är ett bra sätt att lära känna varandra som grupp, och också att få nya med. Denhär gången var det en i teamet som erbjöd sin kompislägenhet för festen, det planerades lekar, mat, andakt. Knappa 30 personer kom.

Det kändes tryggt att lämna verksamheten i händerna på ett team, där alla var övertygade kristna och hade erfarenhet av verksamhet i nån församling, samt var öppna för att prova på nya saker. De hade en vision och var beredda att skapa nånting nytt.  

Som avslutning på festen bad studerandena också för mig, och för min planerade tillbakaresa till Israel. Den blev sen inte av, av olika orsaker, och inom två månader var jag tillbaka på jobb för Studentmissionen. Men det är en annan historia.