I mitt tidigare blogginlägg skrev jag om ägarförhållanden vi kanske inte tänker på. Varje uppgift, människa och ägodel vi låter träda in i våra liv kostar oss också något. Jag koncentrerade mig i första hand på saker och prylar, eftersom jag tror att vi inte tänker på vad det kostar oss att äga olika grejer. Jag kallade det för commitments. Jag lät blogginlägget bli på en rätt allmän nivå och koncentrerade mig mer på hur vi lever ett gott liv. Nu är det dags för en mer "andlig" bit av det.
När det kommer till "commitments" så finns det begränsat antal vi klarar av att upprätthålla. Rör vi oss på gränsen av vad vi klarar av eller har ännu fler så vågar jag påstå att det leder till stress och till sist till utbrändhet. För att må bra bör vi skära ner i antalet commitments. Verkligen överväga vilka vi vill ha och vårda. Men vad beror det egentligen på att vi väljer att ha "commitments" i våra liv?
Min teori är att det handlar om att vi försöker fylla ett tomrum av något slag. Ett tomrum i vår själ som uppstått av att människan en gång misslyckades med att leva med Gud i den fantastiska värld Han hade skapat. Misslyckandet fick konsekvenser; människan fördrevs ut ur denna världen. Vi brukar kalla det här för syndafallet. Händelsen lämnade djupa sår i människan och en av mest allvarliga konsekvenser för människan var att hon inte längre i samma grad bar på Guds ande i sig som förut. Avsaknaden av anden – Gud – i våra liv har fått oss att söka olika saker som kan ersätta anden och fylla tomrummet. Vi försöker fylla vårt schema med än den ena än den andra grejen att gå på. Vi shoppar loss, eftersom varje ny pryl ger oss en känsla av välbehag. Vi säker "kickar", gör våghalsiga grejer. Men ingen av dessa kan fylla tomrummet, de får oss att för en stund glömma bort att det existerar.
Endast Gud med sin Ande kan fylla tomrummet och därmed skänka oss en inre frid. En teolog sade en gång att för att få det här behöver vi bli som tiggare; bara sträcka ut våra händer och ta emot denna enorma gåva.
No comments:
Post a Comment