I våra finns det många olika saker som tar upp vår tid, energi och engagemang: familjen, studierna, vännerna, jobbet, hobby, församling, idrott, förtroendeuppdrag. Listan kunde säkert göras hur lång som helst. Vi vet alla vilken slags åtaganden de här är, vissa kan man vid behov skära bort och lämna. Men jag skulle vilja rikta uppmärksamheten till en kategori av åtaganden. Här passar inte riktigt ordet åtagande, engagemang eller det man förbinder sig vid in. Jag har inte hittat något lämpligt ord på svenska, så jag är tvungen att låna ett från vårt världsspråk: commitment. Commitment uttrycker just något man engagerar sig i och förbinder sig till att göra och vara.
Till saken, det finns alltså en annan typ av commitments än de jag räknande upp. Nämligen saker, prylar och ägodelar. Vi kanske inte funderar på det eller förstår att de blir till ett slags commitments. Visst, vi behöver saker för att klara oss och överleva, men vi har långt mer än vi behöver för att klara oss. Jag vaknade upp till den här tanken för ca 18 månaders sedan och då påbörjade jag ett litet experiment i mitt eget liv. Experimentet, som fortfarande pågår, omfattade att identifiera faktorer i mitt liv jag medvetet eller omedvetet har förbundit mig vid. Alltså skapat en commitment. Målet med experimentet: skära bort sådana som är onödiga, skapar stress, äter upp resurser och tid.
Det visade sig att prylar var just en sådan typ av commitment i mitt liv. Jag ägde en garderob med kläder jag inte behövde, tyckte om eller som passade. De tog upp av min tid genom att tvätta och reparera. Men också rent ekonomiskt så tog de upp yta i i vår hyreslägenhet, det skulle alltså vara möjligt att räkna ut vad de kostar per månad för mig. Men framför allt skapade de känslomässigt en kostnad för mig: jag kände en slags skyldighet för att jag hade kläder jag inte använde eller som inte riktigt passade, eller som bara var lämplig för en typ av social situation eller användning. Jag märkte att jag bara "sympati-använde" vissa av kläderna, dvs. använde dem bara för att de fanns i mitt klädskåp. Min lösning var att plocka bort alla kläder jag inte använde eller gillade. Sätta dem i en säck med packningsdatum på. Ifall jag inte hade öppnat säcken på 3 månader, så fick säcken oöppnad gå i frälsnignsarméns insamlingslåda.
Nu 18 månader senare har jag endast ca 30% kvar av min ursprungliga garderob. Jag saknar inte ett enda plagg jag givit(!) bort, jag har inte heller behövt dem. Allt i min garderob går att kombinera och jag kan klara vilken social situation och väder & vind. Vad har ändrat då? Jag tycker verkligen om att ha varenda plagg jag äger och jag garderoben är av lagom storlek. Nu är det lätt att tvätta, sköta och reparera allt. Plaggen är inte så många. Och framför allt är det lätt att packa inför en resa, då allt passar med allt och faktum är att hela garderoben ryms i en väska.
Vad vill jag nu säga med denna kanske onödigt långa utredning om min garderob? Jo, att vi i våra liv har commitments vi inte tänker på. Commitments som äter upp av vår tid, pengar och energi för att vi måste ta hand om och sköta dessa commitments. Jag försökte visa på att saker kan vara en sådan commitment och jag tror inte att ett överflod av saker gör oss överhuvudtaget lyckligare.
På just den här fronten har Joshua Fields Milburn varit till stor hjälp för mig. Du hittar hans blogg här.
No comments:
Post a Comment